Aaaah.....

Jag har precis läst ut sjunde och sista boken i Harry Potter-serien, för andra gången nu. Jag brukar säga att andra gången man läser en bokserie så ligger känslan på ett helt annat plan - det är mer som en exkurs bakåt i tiden. Man upplever tider som man upplevde första gången man läste boken. Jag återupplevde en mycket trevlig Danmarksresa som jag var på för två år sedan. Andra gången man läser en bokserie så hittar man nya saker att förstå och gilla med den. Man ser mönster som författaren menat att man ska se, mycket tydligare än första gången. Kanske är det bara jag som behöver 2-3 gånger för att se dem?

I fallet Harry Potter så är ju böckerna till en början inte speciellt komplexa, de fyra första böckerna skulle jag räkna till barnböcker - om man räknar bort de sista 2-3 kapitlena i fjärde. När Voldemort återuppstår så faller en hel del ridåer och böckerna tar en helt ny vändning, in i något slags skymningsrike mellan underhållande barn-/ungdomsbok till tunga romaner om rätt och fel, hat och kärlek - hjältemod och feghet. Sjunde boken är verkligen kronan på verket, den är annorlunda på många sätt och den är en nagelbitare rakt igenom - det finns inte en sida i boken som inte är fylld av spänning eller illumination. Den visar att avsikten alltid är viktigare än medlen, och att avsikten formar medlen - men även om avsikten kan diktera medlen så kommer vissa avsikter aldrig att förknippas med vissa medel. Det är en bok om tro, hopp och kärlek - som Bibeln utges för att vara - och det är dessutom en kommersiell bok som trots det faktum levererar mer själslig nytta än vad Bibeln någonsin gjort eller kommer göra.

Harry Potter är byggt på drömmar och fantasier, Bibeln är byggd på lögner och ett behov av kontroll över människors tankar och hopp.