Reflektioner på Spexveckan...

Så är alltså Spexveckan slut för i år, för min del. Idag är det städdag, men jag kände mig lite mer tvungen att jobba om jag ska vara ärlig - jag har inte haft speciellt mycket timmar denna vintern/våren. Det ser ut att vända, schemat kommer snart och det verkar bli ganska fulltecknat. Underbart!

Tillbaka till veckan. Jag har lärt mig en del, jag har väl blivit en smula bättre på att spela gitarr... Jag tycker det överlag har varit trevligt. Men för att sammanfatta veckan i ett ord... Långtråkigt. Vänta, vänta, vänta... spela tre-fyra ackord i en låt... Omstart... Spela samma sak igen, kanske något snabbare. Vänta... ny låt, kötta ut några stenhårda rockackord som inte riktigt hörs. Bitter? Lite. Men det finns en helt rimlig och logisk förklaring till varför det blev såhär.

Vi går tillbaka lite. Jag satt med på ett Spexmöte i höstas, och de efterlyste en kapellmästare till sin orkester. Min första tanke var: orkester? Va kul! Men jag insåg att jag aldrig kunde leda en orkester, så jag var tyst. Men sen öppnade jag lik förbannat munnen och anmälde mig. Jag kan än idag inte riktigt säga varför, och det är en av de sakerna som jag ångrat i mitt liv. Som kapellmästare slängdes jag in i verkligheten när jag sedan fick reda på att det inte fanns nånting kvar av orkestern från föregående år. Jag hade mig själv och två andra rookies som också skrivit upp sig. Så här förhöll det sig till strax efter jul. Jag mailade, satte upp lappar både här och där, ringde folk... Jag letade och letade men ingen ville gå med. Så efter jul kom Pierre in i bilden, en herre som varit med föregående år. Han är enligt mig helt enastående när det gäller musik, och han tog på sig min roll: kapellmästare. Men jag var fortfarande orkesterledare. Han fick med andra ord mindre än 4 månader på sig att arra ut alla låtarna (varav en lades till en vecka innan premiär, tack så mycket regissörerna) och försöka lära oss att spela dem (eller mig rättare sagt, de andra behövde knappt repa dem). Alla hade vi liv att leva, tentor att klara eller jobb att sköta. Det resulterade i att jag fick spela med i fyra låtar, och då i så avskalad form att om jag spelade dem själv kunde man knappt höra vilka låtar det var.

Därför tyckte jag Spexveckan var en enda stor suck. Nästa år ska jag definitivt inte vara med i orkestern, that's for sure...