Jag och Sarah blev bjudna hem till en vän, lite sådär på en höft. Två dagar innan midsommar. Två dagar innan, och vi har inga planer? Uppfattas vi som så?
Det känns som att vår vänskap är ett undantag för dig - något du kan ägna dig åt när du har tid. Jag sa att jag inte haft tid att skriva till dig. Det är inte riktigt sant, det tar inte mer än en minut att skriva ett sms. Jag väntade med flit för att se hur lång tid det skulle ta dig, jag har inte gjort det de andra gångerna. Jag tycker inte det är okej att glömma bort någon på det sättet. Ja, den dagen hade du en anledning. Har du en anledning även för fredagen? Lördag, söndag, måndag? Tisdag?
Jag fick reda på att min vän skulle ha fest på midsommar av en annan vän, som frågade om vi skulle ses där. Jag visste inte alls vad han pratade om, och bara några minuter senare hör du av dig och frågar om jag tänker komma. Jag tänker inte spekulera i om han hade frågat dig om mig.
Om det ska krävas att en tredje person påminner dig om min existens, så känns det bara värre.
Och det värsta av allt är att du vägrar be om ursäkt och medge att du gjort fel, och istället försöker vända det mot mig. Vem är du?
Nu är det dags för mig att sova snart, jag har fem timmar beauty sleep framför mig innan jobbet kallar. Mitt jobb är himmel och helvete på samma gång. Jag älskar att sitta där i min ensamhet på morgonkvisten, läsa tidningen och vakna till liv med en kopp kaffe. Lustigt att man kan vara sig själv på ett sådant sätt som man knappt kan hemma - på jobbet. Jag säger ofta att jag hatar mitt jobb, och det gör jag nog också - men det finns en charm med det. Vissa dagar är det skönt att komma till jobbet, andra är det skönare att gå därifrån.
God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar